14. Den sociala förmågan – en outnyttjad resurs

Människan har unika sociala förmågor som har betydelse för samarbetet. Denna potential osynliggörs i dag i de analyser som görs av en verksamhet.

Sara Westin och Ole Jacob Thomassen har i sina respektive avhandlingar, “Planerat–  alltför planerat” och “Integritet som arbeidslivsfenomen”, visat att det språk som används för att planera och administrera mänskligt agerande osynliggör viktiga sociala egenskaper och förmågor. Därmed marginaliseras de aktörer som försöker bygga samarbete, medan de främjas som föredrar en normativ och mekanistisk linje.

Vi finner att man med “samarbete” ofta menar rent relationella frågor. Man skall ha en bra personkemi och vara vänner och alltid ”dra åt samma håll” etc. Vi vet alla att sådana förväntningar inte automatiskt kan uppfyllas. De kan heller inte skapas utifrån. För att sådana relationer skall uppstå måste de berörda själva medverka. Vi menar därför att samarbetets mekanismer måste klarläggas mycket mer ingående än vad som görs i dag. Denna ambition blockeras av att de sociala förmågorna blir osynliggjorda i ett språkbruk som ofta enbart fokuserar på känslor och normer.

Detta är på sätt och vis underligt eftersom samarbetsförmågorna är grunden för människans tillvaro på jorden. En av förklaringarna till förmågorna blivit osynliggjorda kan vara att samarbetsprocesser är så invanda och självklara att vi inte behövt lägga märke till dem och därför inte behövt sätta ord på dem. När samhället förändras så snabbt som det gör nu blir denna omedvetenhet olycklig.

Samarbete är i vår tid en kunnighet som måste utvecklas. Bristande kunnighet i samarbete leder till våld, kriser och kaos samt känslor av vanmakt. Den speciella kunnighet som nu måste utvecklas har vi enligt Michael Tomasello i boken “Därför samarbetar vi” kallat “den sociala förmågan”.

Denna text kan laddas ner som pdf här

Tillbaka till artikelkategorier

________________________________________

Att se sig själv i den andre – social känslighet och social responsivitet – två bortglömda mänskliga egenskaper

av Bengt-Åke Wennberg

Franz de Waal konstaterar i sin bok “Empatins tidsålder” att våra sinnen inte är så begränsade av naturlagarna som man trodde under upplysningstiden. Vi har exempelvis genom det som kallas spegelneutroner en förmåga att se oss själva i andra. Denna förmåga gör att vi kan kopiera andras handlande och känna vad de känner.

Den bristande förståelsen för konsekvensen av dessa medfödda sociala egenskaper hos den mänskliga arten har lett till missförstånd när det gäller vad som ligger till grund för handlandet. Detta har i sin tur lett fram till framväxten av dominansstrategier och därmed också maktrelationer mellan olika grupper och positioner i samhället.

Dessa maktförhållanden blir emellertid i vår tid allt mer korrumperade eftersom de bygger på förgivettaganden som allt fler människor bedömer som allt mer irrelevanta. Många försöker ändra på dem. Detta sker ofta våldsamt genom att man fysiskt, psykiskt eller socialt försöker till-ingen-göra varandra. En annan väg som är värd att pröva är genom samtal.

Artikeln kan laddas ner som pdf här

__________________________________________

Empatins betydelse – en dramatisk upptäckt

av Bengt-Åke Wennberg

Vi lever med ett fatalt missförstånd. Detta missförstånd har format den nyliberala ideologi som vi nu lever efter. Den har hämtats från det neoklassiska ekonomiska tänkande som i dag dominerar all ekonomisk vetenskap och vår finansmarknad. Detta tänkande och huvuddelen av våra statsvetenskapliga och moderna managementteorier har i sin tur sina rötter i den engelske 1600-tals filosofen Thomas Hobbes negativa människosyn.I denna är människan från början född syndig och ond. Människan drivs enligt Hobbes av egenintresse, partiskhet, högmod, hämndlystnad och liknande negativa egenskaper.

Enligt Hobbes kan dessa negativa egenskaper bara hållas i schack av disciplinering. Om det inte fanns begränsande krafter skulle människan hamna i ett krig alla mot alla. Enligt 1600-talets trossystem var det naturligt att tänka sig att denna disciplinering var en följd av en överordnad makt, en auktoritet, en Gud, som människan fruktar och som därför begränsar dessa destruktiva sidor av hennes natur.

Vi återfinner i denna tro den hierarkiska och vertikala diskurs enligt vilken principalen  – den utsedde makthavaren – måste ges absolut rätt – och skyldighet – att ordna verksamheten efter vad denne själv anser effektivt och bra. Den goda principalen är given av Gud och den onde kommer att bestraffas och förlora sin makt. Den vanliga föreställningen är att detta är en kamp som vi alla deltar i på den ena eller andra sidan. Denna felaktiga grundtanke är grunden till alla de krig vi bevittnat. Den måste brytas.

Artikeln kan laddas ner som pdf här

________________________________________